Idag var det då Lucia firande i skolan. Enligt tradition är det femmorna och frivillga nior som ska stå för det *host* vackra Lucia-tåget. Av någon anledning tillhörde jag det där lilla gänget med frivilliga nior (och man får inte ens bättre betyg för det...). Tre gånger fick vi genomföra dessa sånger. Tre gånger! Första gången var klockan 8.30. Det var för de småbarnen (årskurs , samt några tre och sådant tror jag). Det lät lite sådär halvfalskt. Jag skyller på att det var tidigt på morgonen. Andra gången var klockan 9.00. Denna gången var det sexor och sjuor som fick lyssna på sångerna (eftersom femmorna var med och sjöng allesammans). Det lät beäätre, faktiskt ganska hyfsat. Vi nior hade två "solosånger" (vi var elva stycken från denna årskursen) nämligen "Det strålar en stjärna" och "Var inte rädd för mörkret". Det lät ganska bra som sagt, och alla sjöng med normala röster (ingen falsett här inte). Sedan var det då dags för åttorna och niorna att komma och lyssna. Där i publiken satt då resten av min klass. Alla tärnorna får panik över att sjunga inför sina klasser och alla sjunger därför så lågt som möjligt (i den allra ljusaste falsetten). Utom jag. Med andra ord så står jag där och brumamr på, super högt, medan alla andra messjunger. Att man sedan, när tonerna blev lite för höga själv tvingades övergå till falsett, och sedan åter till brumrösten när tonerna blev normala igen, gjord ekanske inte direkt att det hela lät vackrare. Men, men. Sådant är livet. Vem vet, kanske märkte ingen att det var jag som sjöng, eller så hördes de andra mer än vad jag trodde. Hoppas kan man ju alltid. Annars kanske man kan få ett litet plus i kanten på musiken för att man faktiskt hördes... Hehe.
xoxo Gossip G... Jag menar givetvis Lollipop
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar